Del 2: Japans väg mot Pearl Harbour


När andra världskriget bröt ut i Europa den 1 september 1939 så började Japan att forma en ny utrikespolitik. Man ville precis som Tyskland skriva under en non-agressionspakt med Ryssland för att undvika konflikter. En sådan pakt kanske också skulle förmå Sovjet att sluta med biståndet till Kina vilket skulle förbättra Japans chanser att avsluta den utdragna konflikten. Den nya PM ville även försöka förbättra relationen med USA och utnämnde amiral Nomura Kichisaburo som ny utrikesminister. Nomura var känd som en moderat politiker med viss kännedom om USA och ville precis som PM Abe först försöka komma överrens med den amerikanska regeringen innan man valde att skriva under pakter med Tyskland eller Sovjet. Om Japan skrivit under pakter med dessa länder var de rädda att förhållandet skulle försämras ytterligare. Samtal med den amerikanska ambassadören till Tokyo Joseph C. Grew inleddes angående ett nytt avtal. Japanerna var villiga att erkänna Amerikanska rättigheter i Kina och att öppna Yangtze floden för fartygen vilket förbjudits 1937. Reaktionen blev sval och samtidigt hade krafter inom USA som ville se hårdare tag gentemot Japan stärkts. Den amerikanska regeringen var väl medveten om vikten för Japan att ett nytt handelsavtal skrevs under och genom detta ville de pressa Nomura att ge efter. Eftergifterna handlade om Kina och detta var helt oacceptabelt för Japan. Förhandlingarna avslutades i december utan resultat. Den 16 januari så avgick regeringen Abe på grund av misslyckandet och den nya PM blev amiral Yonai Mitsumasa. Den nya utrikesministern blev för tredje gången Arita Hachiro. Precis som sina föregångare ville den nya PM förbättra relationerna till USA men såg inte hur detta skulle vara möjligt nu när handelsavtalet sagts upp och vetskapen om att inga större eftergifter kunde göras angående Kina.

I början av maj 1940 så invaderades Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Tyskarnas " blixtkrieg " resulterade i snabba segrar vilket kom att försvaga England, Frankrike och Hollands möjligheter att försvara sina områden i Stilla Havet. Den japanska ledningen såg nu ljust på framtiden och såg möjligheter att erövra områden med råmaterial som nu började sina tack vare handels problemen med USA. PM Yonai beslutade att sätta press på de holländska kolonierna och krävde råmaterial för att slippa beroendet från USA. Man valde att i nuläget inte vara allt för aggressiva eftersom det möjligen kunde leda till konflikter med västmakterna. Man krävde nu även att Frankrike och England skulle sluta att sända förnödenheter till Kina. Eftersom både dessa länder var försvaga efter Tysklands sommar offensiv och USA valde att inte motsätta sig denna nya aggressiva utrikespolitik så stängdes Burma vägen av i tre månader med start i juli 1940. Samtidigt började militär ledningen planera olika operationer för att ockupera södra delen av Stilla Havet. Den politiska ledningen valde att samtidigt tala för en non-agressions pakt med Sovjet och att ansluta sig till Axis pakten med Tyskland och Italien. PM Yonai var dock tveksam att knyta Japans öde till Tysklands och avsattes på grund av den alltmer pro tyska stämningen som rådde bland de ledande krafterna i Japan.

Den nya PM blev Konoe Fumimaro som redan tjänstgjort på den posten under 1937-39. I Japan sågs han som det naturliga valet för landets nya och mer aggressiva riktning. Konoe skulle nu leda kampen mot anglo-amerikanismen som landet hatade så mycket. Som ny utrikesminister utsågs Matsuka Yosuke som delade Konoes syn. Roosevelt gav alltmer stöd till England så att en kollaps kunde undvikas. Detta inkluderade även fartyg till Royal Navy så att inte Japan kunde frestas att anfalla för tidigt. USA valde att även behålla sin Stilla Havs flotta vid Hawaii och att ytterligare strypa viktig olja till Japan. 
Alliansen med Tyskland och Italien skrevs under i Berlin den 7 september 1940. Pakten sågs som en plan att neutralisera det alltmer djupa samarbete mellan USA och England. I ett tal till ledarna och kejsaren I Japan förklarade Matsuoka pakten som " en militär allians mot Amerika " .Samtidigt så bildade Kanadensarna och Amerikanarna en gemensam försvarsorganisation. Fler jagare ( fartyg ) skickades till England genom att Churchill i sin tur gav bort militära baser till Roosevelt. Den Amerikanska armen började utökas genom att kalla in män mellan 21-35. Vid slutet av september såg det även ljust ut för England och dess överlevnad. Hitlers försök att invadera landet misslyckades när Herman Görings Luftwaffe ej kunde vinna luftherraväldet. Kanoe var nu medveten om att ett eventuellt krig skulle föras mot både USA och England. Situationen förvärrades när Japan invaderade Franska Indo-Kina och Roosevelt valde att skära av all export av järnskrot till landet. De Holländska myndigheterna vägrade samtidigt att gå med på kraven att sälja olja och England valde att öppna Burma vägen till Kina. Den nya axis pakten mottogs inte som Japanerna hade förväntat. 

Den 5 november 1940 så omvaldes Roosevelt som president och  utökade stödet till England. Churchill behövde genast hjälp eftersom de enbart hade 2 miljarder dollar kvar och hade beställt för 5 miljarder. En plan som fick namnet " lend-lease " genomfördes där England lånades vapen och fick lova att senare betala tillbaka. Order gavs att expandera den militära industrin i USA för att tillgodose beställningarna ibland på bekostnad av den civila industrin.  Hitlers militär attaché i Washington var Von Boetticher. Han nämnde aldrig denna plan och dess eventuella konsekvenser för Hitler i sin rapportering. Enligt honom själv var det ett " trick " och en " tom gest ". Han tolkade det djupare samarbetet mellan USA och England som " de största medgivandet av Anglo-Amerikansk militär svaghet ".  De sju miljarder dollar som ingick i planen hade ingen betydelse för Von Boetticher eftersom han ansåg att hjälpen  ändå inte skulle komma fram i tid. Denna inställning tillsammans med annan rapportering skulle betyda att Hitler i december 1941 skulle fatta ett fatalt misstag.  83 spies
Även hjälp till Kina fanns med i planerna och den 30 november så utlånades 100 miljoner dollar. Även amerikaner skulle nu sättas in i landet men enbart frivilliga. En enhet bestående av piloter och ingenjörer skickades och var på plats hösten 1941. De flög det amerikanska jaktplanet P-40 och blev senare ökända under namnet de  Flygande Tigrarna. 

Vid ett krig mot Tyskland och Japan så var det nödvändigt för USA att ha en plan om vad som skulle prioriteras. Man valde att om ett eventuellt krig bröt ut så skulle huvuddelen av resurserna och styrkorna gå till Europa medan Stilla Havet fick nöja sig med att hålla tillbaka Japanerna. Vid slutet av 1940 insåg de flesta inom den Japanska flottan att ett krig med USA var oundvikligt och flera olika planer lades upp. För att slippa tänka på den ryska fronten vid ett eventuellt krig så skrevs ett non-agressions avtal under i Moskva den 13 April 1941 som skulle gälla i fem år. Stalin gick med på detta avtal eftersom han fruktade ett gemensamt tyskt-japanskt anfall mot Sovjet. Västmakterna fortsatte att fördjupa sitt samarbete genom bildandet av ABCD pakten ( America, Brittish Commonwealth, Dutch ). De skulle förhindra en japansk expansion genom ekonomiskt och militärt tryck. 

Roosevelt trodde att Japan snart skulle vara tvungen att komma tillbaka till förhandlingsbordet på grund av landets alltmer trängda situation. När förra utrikesministern Nomura Kichisaburo utsågs till ny amerikansk ambassadör togs detta som ett positivt tecken.  Dessa samtal oroade Tyskland som inte ville se förbättrade relationer mellan länderna vilket kunde resultera i att Japan förlorades som allierad. Den 15 maj skrev Ernst Von Wiezsäcker ett memorandum till tyske utrikesministern Ribbentrop där han förklarade att " ingen form av politiskt  fördrag mellan Japan och USA är för närvarande önskvärd ". Tyskarna försökte sabotera förhandlingarna genom att visa sitt missnöje och att utöva politisk press på Japan.  Wiezsäcker var Tysklands statssekreterare och vars son Carl var en av forskarna som arbetade med Hitlers atomvapenprogram. 

Den amerikanska utrikesministern Cordell Hull gick med på samtal genom att skicka en lista som innehöll  fyra principer som skulle gälla i Stilla Havet. De var territoriell integritet, att ej lägga sig i internationella relationer, rättvisa ekonomiska förhållanden och en fredlig växling av status quon. Detta var inte vad Japanerna hade väntat sig och de blev satta på defensiven samtidigt som samtalen blev fruktlösa. Våren 1941 insåg Japan att om de skulle fortsätta med sin Asien politik så stod de ensamma. 
 
Japans plan att landet tillsammans med Sovjet, Tyskland och Italien skulle enas i kampen mot USA och England grusades den 22 juni 1941. Hitler inledde Operation Barbarossa och invaderade Sovjet. PM Kanoe fruktade att Stalin nu skulle ställa sig på samma sida som de allierade. Den japnska ledningen insåg hur hopplöst ett krig mot både USA och Sovjet skulle vara och började planera bättre relationer med USA. Men Matsuoka och den militära ledningen vägrade att lyssna. Kanoe insåg att Matsuoka var ett hinder om landet skulle försöka undvika krig mot de allierade. Den 18 juli bildade Kanoe en ny regering med Toyoda Teijiro som ny utrikesminister. 

Men relationerna mellan länderna kom att försämras ytterligare när Japan valde att ockupera södra Franska Indo-Kina. Japan hade givit Vichy regeringen ett ultimatum och detta accepterades den 23 juli. Dagarna mellan den 28-30 juli så landsattes Japanska trupper och ockuperade landet. USA tillsammans med England, Filippinerna, Nya Zeeland och Holland valde att frysa alla Japanska tillgångar för att förhindra landet att köpa råmaterial. Politiker och militärer i Japan som förespråkat ett krig mot Sovjet började nu vända sina blickar mot södra Stilla Havet. Landet behövde områdets resurser och Tysklands invasion av Sovjet gick inte enligt planerna. Vid ett eventuellt krig i Stilla Havet så insåg man att USA:s flotta var ett hot som kunde förlänga kriget. Den 22 augusti så accepterades en plan att anfalla flottan vid Hawaii av både armen och flottan. 

Eftersom Hitlers invasion av Ryssland inte gick enligt planerad tidtabell så ville han att USA skulle hållas utanför kriget tills kampanjen avslutats. Istället för att Japan skulle söka konflikt med amerikanarna så försökte den tyske utrikesministern  Ribbentorp förmå japanerna att anfalla rysarna från öst. " Ribbentorp fortsatte under hela hösten 1941 och gång på gång under de närmaste två åren att försöka övertala japanerna att falla Ryssland i ryggen, men Tokyoregeringen svarade alltid:  Tyvärr, men .…".  Japan skulle nu förbereda sig på krig som sedan skulle följas av ett beslut att starta fientligheter gentemot USA och England. Samtidigt som förberedelsen skedde så skulle diplomatiska försök fortsätta. Den inledande attacken skulle riktas mot Pillipinerna, Malaysia, Dutch East Indies, Borneo, Guam, Hong Kong samt flottans attack mot Pearl Harbour. Samtalen mellan Hull och Nomura i Washington fortsatte men utan resultat. Den 2 oktober så gav Hull återigen de fyra principerna som Japan skulle rätta sig efter om de ville ha bättre relationer. Ledningen för den japanska armen blev alltmer pessimistisk och ville avbryta samtalen eftersom USA vann dyrbar tid att förbereda sina stridskrafter. Den 16 oktober så avgick Kanoe regeringen på grund av de politiska misslyckanden och hans personliga ovilja att starta ett krig mot USA. Den som starkast förespråkat dess avgång var arme minister Tojo och det var han som nu kom att bli PM. Samtalen i Washington fick lov att fortsätta men PM Tojo satte den 25 november som deadline för ett genombrått.  Annars så skulle kriget inledas i början av December. 

Förhandlingarna lyckades inte bryta isen mellan Japan och USA vilket föranledde den nye utrikesministern Togo att skicka följande telegram till Nomura:
" Det finns anledningar vilka ni inte är i stånd att ana till att vi önskade en uppgörelse mellan Japan och USA den 25. Men om undertecknandet kan äga rum den 29…har vi beslutat vänta till detta datum. Denna gång menar vi allvar; tidsgränsen kan inte ändras. Därefter kommer allt att hända rent automatiskt ".  Det Togo syftade till och som inte Nomura visste var att Japans hangarfartyg lämnat Japan och var på  väg mot Hawaii. Den nya tidsfristen kom dock inte att ge något resultat och som Togo själv sade så hände nu allt automatiskt. Efter kriget skrev Hull en självbiografi där han skriver om Nomura.
" Jag kan intyga att Nomura hederligt och uppriktigt gjorde allt för att undvika krig mellan sitt och mitt land ". 

Tidpunkten före anfallet mot Pearl Harbour såg styrkeförhållandena ut som följande:

                                Japan    USA ( + allierade )
Slagskepp                 10    9+1       
Slagkryssare              0     0+1
Hangarfartyg             11    3+0
Tunga kryssare         18    13+1
Lätta kryssare           23    11+11
Jagare                      129   80+20
Ubåtar                      67    56+13
Trupper (  Stilla Havet )  400 000    340 000
Flygplan                   1540    650
 

Den 2 december nåddes fartygen av meddelandet " Bestig Berget Nikita " vilket innebar  klartecken att anfalla Pearl Harbour. Bland dessa fartyg fanns hangarfartygen Akagi, Kaga, Soryu, Hiryu, Shokaku och Zuikaku. Gryningen den 7 december så lyfte två  anfallsvågor av flygplan med sammanlagt 350 jaktplan, störtbombare och torpedplan mot målet. När anfallet var slut hade de sänkt fyra slagskepp, tre jagare samt tre hjälpkryssare . Även fyra slagskepp var skadade tillsammans med tre lätta kryssare. Den amerikansk armen , flygvapnet, flottan och marinkåren förlorade 3303 män och 1272 skadades den morgonen. Anfallet var en total succé men amerikanarnas hangarfartyg var på uppdrag och undkom katastrofen samt att de vitala reparations och oljeanläggningarna lämnades intakta. Japan misslyckades även med att lämna in en krigsförklaring i tid före anfallet. USA:s ilska blev enorm och landet enades i kampen mot Japan och Tyskland. Men Japan kunde nu fullfölja sin expansion söderut utan hotet från den amerikanska flottan.

                                                                                       Bild från Pearl Harbour 7 December 1941
                                                                   
                                                              
                                                                                              Jagaren USS Shaw exploderar



                                         Klicka här för att återgå till del 1: Japans expansion 1894-1941

                            Vill du veta mer om kriget i Stilla Havet 1941-1945? Klicka här     

 Klicka här för Daniel Patockas "Widar Bagges rapportering från Tokyo December 1941 - April 1945"